Narkomani är en sjukdom. Precis som HIV och andra komplicerade sjukdomstillstånd drar den med sig ett stort antal följdsjukdomar.
Onödigt många människor dör i Sverige av narkomanin och dess följdsjukdomar.
Det finns samhälleliga och medicinska strategier för att minimera risken för följdsjukdomarna.
Ett av de viktigaste verktygen i det arbetet är rena sprutor till narkomaner.
Det inser de flesta regeringarna i världen och därför finns det rena sprutor att köpa i affärer eller så har man sprutbytesverksamhet.
Under åren 1983-85 spreds hiv närmast epidemiskt bland Stockholms heroinister, av vilka mer än hälften drabbades. För att undvika en liknande situation startades hivpreventionsprojektet i Lund den 24 november 1986. Ett tiotal infektionskliniker i landet följde efter och började med sprututdelning eller sprutbyte i liten skala. Hösten 1987 startade infektionskliniken i Malmö ett sprutbytesprojekt som snabbt växte till en stor verksamhet. Programmen i Lund och Malmö klassas fortfarande som försöksprojekt av regering och riksdag och erbjuder idag det enda organiserade sprutbytet i Sverige. Övriga kliniker har fått centrala direktiv att sluta med sin verksamhet. Själva sprutbytet blev då och har sedan alltid varit endast en delkomponent i ett större förebyggande arbete. Erbjudandet om sprutbyte har emellertid hela tiden haft mycket stor betydelse dels genom att det ger missbrukaren en praktisk möjlighet att följa uppmaningarna om att inte dela sprutor, dels som en inkörsport för andra preventiva åtgärder, t.ex. motivation till att göra något åt själva missbruket. För den enskilde missbrukaren görs det hela tiden klart att målet måste vara att sluta knarka, men att det är oerhört viktigt att inte bli hivsmittad på vägen mot detta mål.
Internationellt sett är sprutbytesprogram idag en accepterad förebyggande
åtgärd. Det är endast i Sverige och några delstater
i USA som inte accepterar sprutbyte. 1986 kom rekommendationer från
en expertkommitté inom WHO som stödde sprutbyte i förebyggande
syfte för att stoppa smittspridningen av hiv och aids bland narkotikamissbrukare,
detta ledde till att först Storbritannien och därefter Australien
och Kanada snabbt byggde ut sprutbytesprogram och övriga västvärlden
följde efter. När man i Tyskland, Frankfurt, började köra
ut med buss som delade ut sprutor och gav lite enklare sjukvård
resulterade detta i att narkomanernas medicinska tillstånd förbättrades.
Innan hade narkomanerna fula infekterade sår och bölder som
de aldrig skaffade vård för.
Det finns mycket forskning som visar att sprutbytesprogram är effektiva.
Forskaren E C Buning, chef för Amsterdams narkomanvård visar
på resultat som att spridningen av hiv och aids smittning bland
Amsterdams narkomaner hölls på konstant nivå under slutet
av 1980-talet tack vare utdelning av rena sprutor, gratis kondomer och
information.
Resultaten från sex regeringsutredningar i USA visar att:
”Sprututbyte minskar överföringen av HIV-smitta utan
att allvarliga oönskadesidoeffekter har uppståttSprututbyte
ökar inte drogmissbruket och bidrar inte till nyrekrytering av intravenösamissbrukare
”
En studie gjord i Skottland visar att de som bodde nära sprututbytesprogram
hade lägre risk för att dela sprutor än de som bodde längre
ifrån.
I Skåne, där sprututbytesprojekten finns, finns ingen kritik mot sprutbytesprojekten. Alla, från polis, socialarbetare, politiker, befolkning, missbrukare ser att de fungerar bra och fyller en funktion. I Stockholm är det annorlunda. I Stockholms sprids fördomar (bl.a. av KRIS) att om sprutbyten skulle införas så skulle stadens parker bli översållade av förbrukade sprutor som lekande barn skulle sticka sig på. Man struntar helt i att det inte ser ut så i Malmö och Lund. Man arbetar med skrämselpropaganda som metod och det verkar lyckas. Majoriteten av våra riksdagsledamöter är emot att samhället delar ut rena sprutor till narkomaner.
Trots att tongivande hälsoorganisationer som WHO, Internationella Röda Korset och UNAIDS entydigt förespråkar att samhällen tillhandahåller rena sprutor för narkomaner, trots att det finns oerhört mycket forskning som påvisar att det enbart finns positiva och inga negativa effekter av sprutbytesprojekt, trots att så gott som hela västvärlden använder sig av rena sprutor till narkomaner vägrar Sveriges riksdag att ta till sej informationen. Man kallar alla andra för ”uppgivna”, man menar att det är vi i Sverige som har rätt och att alla andra har fel. Man skulle kunna skratta åt den nationalistiska självgodheten om det inte vore för att sjuka människor dör alldeles i onödan.